Fungerande prylar slängs.

Vi lever i ett slit-och-släng samhälle. Eller ja, prylar slängs utan att ens hinna slitas ut. Det är här människor som jag kommer in i bilden. Vi som får ståpäls vid synen av en container, men som av någon outgrundlig anledning är förbjudna enligt Svea Rikes lag att återanvända det andra inte längre vill ha. Visst jag kan förstå att man inte vill ha folk riva och slita i ens "privata skräp" men när det gäller möbler och prylar?! Ställ ut speciella containers för detta så att vi containerpundare kan få släpa hem våra fynd...

Och under tiden växer sopberget!

I dag ska jag träffa exxets dotter K för en tur i Motalas butiker. Ska bli kul att träffa henne, det var ett tag sen sist. Hon fyller 12 år i år och det där med shopping torde väl ha landat i hennes soon-to-be pubertala hjärna. Vilken tur att det råkar vara en av mina favoritsysselsättingar också - NOT! Haha...men det går nog bra, vi får i alla fall tid för lite "tjejsnack".

Sitter just och angstar med ännu en nöjeskrönika...den här gången har jag ingen aning om vad jag ska skriva om (igen). Kanske penetrera det faktum att man är en musikfascist - i andras ögon...eller nåt i den stilen. Liseberg? Robert Wells? Ingmar Bergman? Hönsbajs?...HILFE! (dramaqueen).

Jag har upptäckt att jag tycker om att kramas sakta.

Fyra månader som icke-singel...en berg- och dalbana som fortfarande ger fjärilar i magen. Illamåendet verkar dock utebli, min kräkmage till trots...

Just nu sitter jag på jobbet och förbannar denna j-vla förkylning som varken vill avstanna eller bryta ut. Utanför redaktionsfönstren skiner en varm sommarsol...själv vill jag bara hem till tv-soffan och dra en filt över min febriga kropp (som med största sannolikhet inte är ett dugg febrig). I lådan bredvid min arbetsplats finns en arsenal av diverse värktabletter...dessa ska guida mig genom kvällen, tillsammans med några liter automatkaffe.

När jag kommer hem vill jag kramas...men först - ett uppslag om kommunens utebad...

Så hände det alltså - Liseberg knäckte mig. Jag är gammal!

Något har spruckit, innanför väggarna. Fasaden krackelerar i allt snabbare takt. Är inte längre superkvinnan, trots min arsenal av ursäkter för att klara allt på egen hand. Bad nästan om hjälp idag...ett stort steg för den enskilde individen, som är jag...

Nästa gång kanske jag gör det - på riktigt...

Kanske...

I natt tar jag med mig alltför få timmars sömn, en frustration över att vara tonårsmamma, kvinna och människa.

Godnatt medborgare!

När jag fastnar för någonting så sitter det som klister i mitt huvud...För tillfället är det Gogol Bordello och Tumultus-Simplex som inte går att skaka bort...Men varför skulle man, egentligen...Det är ju så satans bra:

Tumultus-Simplex

Gogol Bordello

Sonen kom hem,

jag är arg,

han är trött...

Så satt man vaken igen och inväntade ett stycke son som är ute på vift...Önskar att jag inte hade min egen tonårstid så nära inpå mig...vill helst inte minnas hur dum och naiv man är i den åldern. Det finns tusen saker som kan hända och just i natt kommer de att inträffa - de allra de värsta sakerna. I alla fall i mitt huvud.

Brutalt uppvaknande...telefonen ringer. Chefen: "Är du inlåst i ett rum?". "Nej, jag sitter i bilen" svarar jag förbryllad över frågeställningen. Det visar sig att jag sett fel på schemat och nu är tre timmar sen till jobbet. *suck* Jag skulle dessutom ha slutat tidigare i dag...hmmm...bara en sån sak...f-n vad strulig jag är - hela tiden!

Nu blir det kvällsjobb i alla fall och schemat ska upp på kylskåpet!