...semester

Fy f-n så gott man mår nu då...inte! Hade en trevlig midsommar med släkten...god mat, på tok för mycket alkohol och för lite cigaretter...firade i Hjo...en turiststad med uruselt utbud för den som vill ut på lokal klockan 01.00 på natten...100 spänn för en timme på ett ställe som inte ens säljer cigaretter...men...man vart ju blöt i alla fall...

Jag och A tillbringade lååång tid i regnet, letandes efter huset vi kom från...hahaha...hittade inte, tog taxi...

Kära A har en utväxt bak på huvudet idag...tror han är allergisk mot hoppjerkor...shiiit...undrar om jag är nykter än...?...en aning snurrig må jag säga...dags att bättra på måendet med en cigg a´la lightmodellen...

Nu ska jag nyktra till så jag kan köra bil - till nästa ställe , med alkohol...och kräftor, räkor...

Fy f-n vad jag känner mig radikal och uppstudsig som sitter i mitt sovrum och röker. Visserligen är fönstret vidöppet och jag sitter nästan på fönsterblecket utanför. Men ändå...jag känner mig som den brutale vardags-anarkisten.
Okej, det är ingen hemma så revolten är min egen och fuck you-fingret som jag håller upp når inte ut till alla dem som dagarna i ända ska kommentera varenda cigg jag röker.
Men skit samma för cigaretten smakar ljuvligt och sovrummet luktar precis så j-vla illa som min en-mans-manifestation var förutsatt att göra.

God natt medborgare!

Gammelfaster Mildred är död. Hon som varit 100 år så länge jag kan minnas, med sitt kritvita hår, sin skrynkliga hud och den rossliga hostan. När jag var liten trodde jag alltid att hon skulle dö varje gång hon harklade sig. När jag blev äldre var jag övertygad om att det var de sjuhundra cigaretterna hon rökte varje dag som skulle ta livet av krutgumman.
Nu sitter jag här och har ingen aning om varför...vet bara att hon är död...och att mamma är ledsen.
Det var ju hennes faster Mildred, hennes krutgumma...

Om bara några dagar bär det av hemöver för ett par dagars fest och besök...ser verkligen fram emot detta. Det var ett tag sen jag var hemma nu och det var alldeles för länge sedan jag träffade min älskade H och hennes bedårande familj...
I vanliga fall brukar hemresan vara synonym med visst illamående på grund av att mitt gamla liv finns där, cementerat i husväggar, gator och människor. Men den här gången känns det bara sååå gött. Kanske har fyra år från staden gett resultat...kanske beror det på att jag ska ta A med mig...någonting nytt, helt obefläckat av stadens mörka historia...ska bli riktigt roligt att få visa honom min hemstad, mina vänner och min goa släkt...

Jag är en snäll människa - visst gör jag övertramp ibland och visst sårar jag människor i min närhet. Men aldrig med flit. Ibland sker det på grund av okunskap, ibland på grund av ilska eller att jag känner mig oförättad och ibland är jag bara klantig. Hur som helst så tror jag mig vara en ganska bra människa på djupet, jag försöker vara det i alla fall...

Varför tillåter jag då personer i min närhet att få kliva rakt över mig? Visserligen tror jag inte att vederbörande gör det av ondo, men det gnager likt förbannat i mig. Inte händelsen så mycket i sig MEN det faktum att ingenting kommer att förändras utan att allt kommer fortsätta i samma vi-låtsas-inte-om-någonting-för-jag-är-så-jävla-konflikträdd-spår...och under tiden undermineras min roll ytterligare!...

Så...då har jag gnällt ur mig morgonens trigger. Kan jag fokusera på promenad och loppispund! 

Death by Vätternrundan...

Fem timmars sömn på sin höjd även denna natt...jag är inte snäll mot mig själv.

Men jag lärde känna min granne, som snart inte är min granne längre, lite grann. Det var trevligt...

Dessutom hann jag med att göra min A lite besviken genom att inte ställa de, för mig, självklara frågorna. Det var dumt...

Jag ska hädanefter inte tro att folk kan läsa mina tankar eller utgå från att de ska orka plocka upp mina lösa trådar och använda dem till att virka ihop mina meningar...

Min nya paroll: tydlighet über alles!