...har gått ur tiden. Symbolen för mitt eviga singelliv har förpassats till skrubben. I mitt rum står plötsligt en bredare säng och i min tvättkorg ligger ett par kalsonger. Hilfe!

...att The Pogues är helt jävla underbara!!!

Jaså, inte?...hmm...dumt av mig...jag tänkte ju göra det redan tidigare, men jag glömde väl bort...förlåt...vi tar det från början...vet du?

The Pogues är helt jävla underbara!!!

Förresten...de spelar i Göteborg i augusti...

Vaknar och möts av ännu ett inbördeskrig, stunderna av vapenvila blir allt mer sällsynta. Förhandlingarna har gått i stå och ersatts av beväpnade stridigheter i form av verbala smockor. Jag slår, blir slagen och förlorar - varje gång. Gränsdragningen överträds ständigt och tankarna på att bygga upp en mur växer sig starkare. Eller åtminstone ett stängsel, där odjuret får stanna tills dess att lugnet är återinfört...

Jag var själv ett djävulusiskt monster som tonåring. Illamåendet fick mig att gå bärsärk mot allt som stod mig nära. Minnet av den sveda detta orsakade i mitt inre gör ändå våra sammandrabbningar uthärdliga. Det är övergående intalar jag mig själv och jag vet att det är sant. Jag måste veta det för annars skulle jag bli galen...

Kombatanten svepte nyss ut genom dörren. I trapphuset kunde jag höra hur vapnen föll till marken och i samma stund som han kommer till skolan är han återigen en fredens varelse. Jag vet detta. Det är mellan oss konflikter uppstår.
Över det krigshärjade området lägger sig lugnet och den minerade marken blir återigen möjlig att beträda. Jag plockar av mig Gestapouniformen, dricker en kopp kaffe och röker en cigarett för att dämpa min posttraumatiska stress...

Aldrig har en kärlek varit större och svårare än den till mitt stridslystna barn...

Idag vill jag bara slita sönder allting - får den lustan ibland. Den kryper inuti min kropp och river upp sår på insidan av min hud. Jag vill ta allt det som är bra och riva det i små bitar för att det är så förbannat läskigt, skrämmande och helt utanför min kontroll. Jag vill plocka ner det i molekyler, åka till en plats långt bort, gräva ner det, rulla stora stenar över det och aldrig mer kännas vid det. Allt som oftast brukar min destruktivitet vinna dragkampen. Otaliga är de människor jag dödat, oräkneliga de livsproppar jag dragit ut när lustan faller på. Men idag ska jag inte dräpa någonting, idag ska inga stöveltramp ljuda på min livsestrad...

Idag vill jag bara ha två meter grumlig lycka!

Har du vägarna förbi Motala den 2 juni bör du besöka Treöresfestivalen...en icke-kommersiell festival med bra musik från "hela" landet...

Jeltsin är död, Leijonborg avgår, mina kinder kliar och jag fryser...Just nu känns redigeringsdesken som navet i en Antarktisexpedition...det är kallt, jag huttrar och längtar hem till min säng och mina ”nya” armar”.

I underlivet sjunger hjärtat på en fånig refräng
en medryckande one-hit wonder satt på repeat
Den blå färgen målad på min kropp rycker hänfört till beaten
för jag är beaten, nedsparkad, upplyft, fasthållen men taktfast

Min sidekick lämnade fighten på walkover
och jag äger ingenting utom radioapparaten
i mitt underliv

For fuck sake...idag är ingenting i balans...det enda jag är säker på är att bakfyllan suger - än en gång...