Motståndet veknar, klär sig i tyll och ler sitt fånigaste leende. Mina slag blir plötsligt omfamnanden och mitt stretande för mig på något underligt vis framåt. Har haft några riktigt sköna dagar med min begagnade/nyfunne vän...livet är inte tokigt, Östergötland gränsar inte till helvetet, jag är stor men ganska liten och mina fingrar erbjuds angenäm vandring...

I helgen klev jag in i min framtid. Ett gammalt övergivet, nedgånget men sjukt vackert mejeri. Jag kan plötsligt inte se mig själv i någon annan byggnad på någon annan plats. Men realist som man (om än motvilligt) är så inser jag det omöjliga i projektet...fast huset klär mig!!!

Inatt tar jag med mig blåmärket på armen, doften i min kudde och en alldeles egen dag spilla min dekadens över.