Respekt, medmänsklighet, empati, omtanke, kärlek...är detta bara tomma ord? Utan innebörd och utan ägare? Är det blott bokstäver sammansatta till vackra kombinationer eller betyder de fortfarande någonting - för någon?
Jag tar sällan till tårarna men vissa dagar stockar det sig i halsen. Inte för den egna sorgen, jag lever ett bra liv, utan för det faktum att vi människor är så fulla av hat, förakt och rädslor. Att världen är en så extremt orättvis plats för somliga att leva i. Var tredje funktionshindrad kvinna i Sverige har utsatts för hot och våld, föräldrar tvingas sälja sina barn för några ynka kronor för att överhuvudtaget ha en chans att överleva, kapitalet tvingar människor från sina hem, förgiftar deras (vårt) vatten, skövlar deras (vår) skog, barn utan märkeskläder får stryk på väg hem från skolan - allt detta sker med ditt och mitt goda samvete...eller?
Jag är åtminstone förbannat trött på att höra mig själv gnälla över mina menlösa lyxproblem...”vill inte jobba, maten smakar skit, bredbandet är för sakta, en cd-skiva kostar för mycket pengar”...fy fan!

Men vad fan gör man då? Hur går man vidare? Jag försöker (observera ordet försöker) verkligen vara en schysst varelse i min lilla värld. Behandla mina medmänniskor bra, ta hand om mina sopor, handla med hjärtat när plånboken är glad osv...men sen då?

Ja, ja...allt detta sliter i mig, det har det gjort så länge jag kan minnas och det kommer fortsätta slita i mig - alltid. När jag blir stor ska jag lämna det här landet. Jag ska bära med mig den lilla kunskap jag har och dela den med erfarenheter och kunskaper från andra människor, i andra liv.

Men just precis nu vill jag sitta i ett kök 3,5 mil bort och andas in strömavbrott tillsammans med dig.