Vaknar och möts av ännu ett inbördeskrig, stunderna av vapenvila blir allt mer sällsynta. Förhandlingarna har gått i stå och ersatts av beväpnade stridigheter i form av verbala smockor. Jag slår, blir slagen och förlorar - varje gång. Gränsdragningen överträds ständigt och tankarna på att bygga upp en mur växer sig starkare. Eller åtminstone ett stängsel, där odjuret får stanna tills dess att lugnet är återinfört...

Jag var själv ett djävulusiskt monster som tonåring. Illamåendet fick mig att gå bärsärk mot allt som stod mig nära. Minnet av den sveda detta orsakade i mitt inre gör ändå våra sammandrabbningar uthärdliga. Det är övergående intalar jag mig själv och jag vet att det är sant. Jag måste veta det för annars skulle jag bli galen...

Kombatanten svepte nyss ut genom dörren. I trapphuset kunde jag höra hur vapnen föll till marken och i samma stund som han kommer till skolan är han återigen en fredens varelse. Jag vet detta. Det är mellan oss konflikter uppstår.
Över det krigshärjade området lägger sig lugnet och den minerade marken blir återigen möjlig att beträda. Jag plockar av mig Gestapouniformen, dricker en kopp kaffe och röker en cigarett för att dämpa min posttraumatiska stress...

Aldrig har en kärlek varit större och svårare än den till mitt stridslystna barn...