Sex månader av kärleksarmar. Vem hade kunnat ana?

I morgon åker vi på kryss.

Att jag skulle ha sån tur. Vem hade kunnat ana!

Så var man det igen då...en riktig bitterfitta. Ingen särskild anledning utan bara för att jag kan.

En text om bävrar och dess åverkan på ett stycke energiskog ska levereras och det går bara inte. Jag får inget flyt i mina bokstäver. Min prestationsångest kväver all min kreativitet och fantasi. Jag borde hoppa av journalistiken och satsa på något mer handfast yrke. Kanske man skulle bli asfalterare eller nåt...

I kväll blir det utgång med ett gäng från arbetsplatsen.

Då ska jag dränka bitterfittan i öl!

I morgon den 28 september klär jag mig i röd tröja för att visa mitt stöd för det Burmesiska folket!

Läsa lite mer om uppropet?

Har varit full av det hela dagen. Kärlek, illamående, uppåttjack och neråtspiral...Och nu när jag kommit in vill jag bara logga ut. Och inte berätta något - bara sova.

Saknar inspirationen, glöden, motivationen.

Saknar A och kärleksarmar.

Fortfarande inga tecken på att somligt ska ramla av...

Somligt fastnar

och går inte att skaka bort.

Nöjeskrönika publicerad i Motala Tidning den 22 september.

Fram för nytänkande åsiktsmaskiner

Bröderna Emil och Teddy, åtta respektive fem år ifrån Djurås i Dalarna lade var sin slant i "leksaksautomaten" och fick en nyckelring med ett My little pony-motiv samt en knapp med texten "Fuck Bush". Nyheten gick att läsa i Dalarnas Tidning tidigare i år. I artikeln uttalar sig pojkarnas pappa om det olämpliga i att fylla leksaksautomater med politisk propaganda. Och företaget som sköter om automaten ber (naturligtvis) om ursäkt för det inträffade och lovar att gottgöra den drabbade familjen.

Jag håller helt och fullt med om att en leksaksautomat inte är rätt forum för spridandet av politiska åsikter. Men, episoden får mig ändå att tänka på alla sköna, fantasifulla sätt det finns att prångla ut sina budskap på...man kan göra som Elling i filmen med samma namn. Under pseudonymen "Surkålspoeten" prånglar han ut sina små alster i surkålsförpackningar som han omsorgsfullt limmar ihop och ställer ut i affärernas hyllor. Eller också kan man göra som den där snubben i USA som skrev ner sina åsikter på dollarsedlar. Pengar byter ju konstant ägare och ingen slänger väl en hundralapp bara för att någon har skrivit på den? Kanske skulle man ta och uppdatera de gamla sparka-mig lapparna som man fäste bak på polarens rygg, med en vänskaplig dunk, när man var liten. Coolt att låta folk vara omedvetna budbärare av ens åsikter. På så vis lyckas man ju också ta sig förbi och i genom det flöde av åsikter och budskap som fullkomligt dränker en när man surfar runt på den världsvida webben.

Alla med tillgång till en dator kan ju här lägga fram sina sanningar, sitt personliga tyck- och tänk om allt - eller inget. Demokrati i sin renaste form. Men...vem mäktar med att ta till sig av all denna information? Vem orkar ta sig igenom ännu en blogg om att kött är mord eller att hushållsnära tjänster gynnar höginkomstagarna? Visst har somliga organisationer försökt prångla ut sina budskap på annat sätt, bland annat genom att klistra upp lappar med enkla slagord på elskåp och lyktstolpar. Även dessa går man dock förbi utan större eftertanke numera (om de ens får sitta uppe tillräckligt länge för att någon ska hinna notera dem).

Nej, i dag räcker det inte att vara en åsiktsmaskin. De etablerade politiska partierna lägger ner miljontals kronor på att låta någon hipp prbyrå prångla ut deras budskap åt dem. Men för den som inte har tillgång till några stadsbidrag kan små kvarglömda lappar på sätet i bussen eller en rolig banderoll instucken i mössan ge än större genomslag. Visserligen når man inte ut till lika många men man kan nog vara ganska säker på att budskapet går fram till dem som "drabbas" av det.

På min banderoll skulle det stå: "Spar pengar i vinter! Sluta raka benen!"
Men då skulle man väl få konstiga blickar från folk. För hår som inte växer på huvudet är ju av någon anledning äckligare, trots att det är tillverkat av samma material.

Huvudet arbetar inte så snabbt just nu...

Hade en mycket trevlig utekväll i Mjölby i går med ett gäng sympatiska och rara medmänniskor.

Föreställningen "Jag är en fågel nu" med humorgruppen Klungan var mycket underhållande. En skön mix av urflippad humor och allvar. Publiken, vars medelålder sänktes rejält av vår lilla grupp, kändes aningens malplacerad...I pausen fick jag veta att det berodde på att de flesta inte kände till Klungan utan gick dit för att de var medlemmar i den kommunala teaterföreningen och därför fick bra pris på biljetterna...Skit sak samma. Bra var det i vilket fall.

Efter avslutad skrattsalva blev det en exkursion i Mjölby för att bevittna stadens nattliv. Vattenhålet och Zebban besöktes. Trevligt, dansant, hög volym och någon öl för mycket.

Om mindre än en timme ska morgon dagens tidning produceras - den blir nog snygg!

På Zebbans dansgolv, i stroblampans sken var du snygg och jag svettig. Jag är så fylld av kärlek och längtan till dig. Kom och blotta din lena mage för mig så ska jag glömma, för ett ögonblick, att du byter låt när bilstereon spelar Kent...