...helgen med goda förhoppningar - och tandvärk.

I kväll blir det kräftor, i morgon Klungan på Kulturhuset i Mjölby, söndag - arbete. Man kan inte få alla rätt hela tiden...

Genom regnet av dina tårar
ska jag skicka dig ett brev
tiotusen vilda rosor
plus en sång jag aldrig skrev

Jag vill inte krossa holländskt porslin...

och jag finns här bakom en mur
som en tiger älskar jag min bur
du vet jag lever för extaser
allt jag äger är ett 6-strängat vapen
kanske sliter jag dig i trasor
med mina såpbubblefraser

Jag vill inte krossa holländskt porslin...

Jag mådde leva i morse när jag vaknade med ett litet paket på mitt bröst. Inslaget i glansigt lila papper vilade en snygg silverring. Tyvärr var mitt finger lite för stort då - så jag provade den igen några timmar senare. Samma sak. Hoppas den finns i modellen "stora-flick-fingrar".

Födelsedagen firas nu vidare med tvättstuga, städning och senare en liten middag för de närmast sörjande. Då ska jag ta fram min fina gondol i plast som jag köpte på förra söndagens auktion. Om allt känns bra ska jag till och med tända belysningen i den. Mysigt!

I morgon skrivs min ålder med två treor...i dag skrivs den gammal, trött och håglös. Borde för länge sedan ha klivit in i duschen, färgat håret och dödat alla bananflugor i mitt kök. Varför så svårt att motivera engagemang på fria dagar?

Ute regnar det - fortfarande... 

Tid är ett lustigt begrepp. Ett mätinstrument som väger innehållet i tillfället. Just nu är det tomt - och tiden går sakta. Sekundvisaren slår långsamt ner minutrar. Klockan 17 är långt borta. Ute skiner solen. Luftkonditioneringen kliar i halsen och folk ramlar omkring i jakt på avslut innan dagsslut.

Jag sitter fast i blåspräcklig kontorsstol och knäcker stel nacke. Önskar annat. Varma händer, massageolja och andetag.

Tankeavbrott.

Arbete.

Vindistriktet Châteauneuf du Pape ska hällas in på en sida.

Sekunderna tickar lite snabbar.

En stund.

Jag drar ut på det...men tiden kommer i kapp. Bara 15 minuter kvar till måste och 9 timmar och 15 minuter kvar till vilja.

Saknar dina varma kärleksarmar, så som jag kunde ta emot dem nyss. Jag är lite kallare nu och färgerna utanför mitt fönster hittar inte genom reporna i mina glasögon.

Se "The Last King of Scotland" om du inte redan gjort det och låt dig imponeras av Forest Whitakers tolkning av Idi Amin. Den mannen är galet begåvad...och när du ändå är igång...passa på att se honom i "The crying game". Även där gör han en makalös rollprestation...

När jag ändå är inne på filmspåret: "This is England". Årets bästa film. En film som sitter kvar i minnet och i tanken långt efter man sett den...Jag brukar ha sjukt svårt för barnskådisar...de brukar spela över så förbannat.

Exempel: "I see dead people"-killen i "Sjätte Sinnet". Honom vill man ju bara slå. Thomas Turgoose (på bilden) som spelar 12-årige Sean i "This is England" spår jag däremot en lysande framtid. Han är sååååå j-vla bra!!!

Snart dax att gå och jobba...hmm...totalt osugen!!!

Publicerad i Motala Tidning den 15 september.

Så var det då dags att lägga ytterligare ett år och en ålder till handlingarna. Och förutom byte av sifferkombination känns den egna utvecklingen ha stått stilla - under ganska lång tid faktiskt. Jag hänger mig fortfarande åt punk, precis som jag gjorde när jag var tonåring. Min forna, något mer radikala, attityd har dock avmattats en smula. Men jag lyssnar på samma grupper nu som då. Sex Pistols, Toy Dolls, Dead Kennedys, The Clash och Ramones. Efter 17 år anser jag fortfarande att "Gökboet" är den bästa filmen, tätt följd av "The Clockwork Orange". Bästa boken heter "Tärningsspelaren" trots att jag läst minst 100 böcker sedan första mötet med pseudonymen Luke Rhinehart. Som 17-åring hade jag en plansch av Edward Munchs "Skriet" hemma på väggen. Den är nedtagen och slängd men målningen fascinerar mig fortfarande mer än något annat konstverk.

Har det då inte hänt någonting? Har jag månne levt i en kulturell ostkupa i 32 år? Helt befriad från yttre påverkan som radio, tv, internet och tidningar? Eller är jag bara extremt konservativ? Fast besluten att allt var bättre förr och inget behöver förändras? Näe, riktigt så illa är det inte. Jag söker och upptäcker ständigt nya grejer. Bland annat har jag under mitt år som 32-åring förälskat mig i det skruvade romska punkbandet Gogol Bordello och upptäckt att Primus frontfigur Les Claypool är världens coolaste basist. Så visst rör det på sig. Men det sker liksom inga överväldigande förändringar. Jag vaknar inte på födelsedagsmorgonen med ett plötsligt sug efter James Blunt eller Måns Selmerlöw (pust).
Men det finns andra små tecken på att jag blivit äldre. Små irriterande förändringar som krupit sig på mig under åren och som jag blivit medveten om först efter väl övervägda analyser av mig själv och min samtid. Det finns exempelvis inte längre några radiokanaler som passar mig. P3 är på tok för ungdomligt och P4 dess raka motsats. Inte heller finns det några musikkanaler för en som varken känner sig ung eller gammal. MTV, ZTV och The Voice är för flipprigt och naket. VH1 är för nostalgiskt (jag har än så länge inte börjat knarka 80-tal, det är för smärtsamt). Och tidningshyllorna gapar mestadels menlöshet och yta. Däremot har jag börjat snegla lite åt skvallertidningshållet, eller jag läser åtminstone rubrikerna. Betyder det att jag ändå utvecklas? Att det går framåt? Att jag snart är i kapp och lär mig gilla det som senare kommer att stå mig till buds...P4, Allers och Schlager-EM.

När jag ögnar igenom det jag hittills skrivit i min krönika inser jag det. Allt faller plötsligt på plats. Min största och viktigaste förändring framträder med stor tydlighet på skärmen framför mig. Ett av dem säkraste tecknen på att man blivit äldre och snart ska bli gammal. Jag förstår mig inte längre på ungdomskulturen. Jag har blivit gnällig.

Underbart.