Publicerad i Motala Tidning den 15 september.

Så var det då dags att lägga ytterligare ett år och en ålder till handlingarna. Och förutom byte av sifferkombination känns den egna utvecklingen ha stått stilla - under ganska lång tid faktiskt. Jag hänger mig fortfarande åt punk, precis som jag gjorde när jag var tonåring. Min forna, något mer radikala, attityd har dock avmattats en smula. Men jag lyssnar på samma grupper nu som då. Sex Pistols, Toy Dolls, Dead Kennedys, The Clash och Ramones. Efter 17 år anser jag fortfarande att "Gökboet" är den bästa filmen, tätt följd av "The Clockwork Orange". Bästa boken heter "Tärningsspelaren" trots att jag läst minst 100 böcker sedan första mötet med pseudonymen Luke Rhinehart. Som 17-åring hade jag en plansch av Edward Munchs "Skriet" hemma på väggen. Den är nedtagen och slängd men målningen fascinerar mig fortfarande mer än något annat konstverk.

Har det då inte hänt någonting? Har jag månne levt i en kulturell ostkupa i 32 år? Helt befriad från yttre påverkan som radio, tv, internet och tidningar? Eller är jag bara extremt konservativ? Fast besluten att allt var bättre förr och inget behöver förändras? Näe, riktigt så illa är det inte. Jag söker och upptäcker ständigt nya grejer. Bland annat har jag under mitt år som 32-åring förälskat mig i det skruvade romska punkbandet Gogol Bordello och upptäckt att Primus frontfigur Les Claypool är världens coolaste basist. Så visst rör det på sig. Men det sker liksom inga överväldigande förändringar. Jag vaknar inte på födelsedagsmorgonen med ett plötsligt sug efter James Blunt eller Måns Selmerlöw (pust).
Men det finns andra små tecken på att jag blivit äldre. Små irriterande förändringar som krupit sig på mig under åren och som jag blivit medveten om först efter väl övervägda analyser av mig själv och min samtid. Det finns exempelvis inte längre några radiokanaler som passar mig. P3 är på tok för ungdomligt och P4 dess raka motsats. Inte heller finns det några musikkanaler för en som varken känner sig ung eller gammal. MTV, ZTV och The Voice är för flipprigt och naket. VH1 är för nostalgiskt (jag har än så länge inte börjat knarka 80-tal, det är för smärtsamt). Och tidningshyllorna gapar mestadels menlöshet och yta. Däremot har jag börjat snegla lite åt skvallertidningshållet, eller jag läser åtminstone rubrikerna. Betyder det att jag ändå utvecklas? Att det går framåt? Att jag snart är i kapp och lär mig gilla det som senare kommer att stå mig till buds...P4, Allers och Schlager-EM.

När jag ögnar igenom det jag hittills skrivit i min krönika inser jag det. Allt faller plötsligt på plats. Min största och viktigaste förändring framträder med stor tydlighet på skärmen framför mig. Ett av dem säkraste tecknen på att man blivit äldre och snart ska bli gammal. Jag förstår mig inte längre på ungdomskulturen. Jag har blivit gnällig.

Underbart.