Respekt, medmänsklighet, empati, omtanke, kärlek...är detta bara tomma ord? Utan innebörd och utan ägare? Är det blott bokstäver sammansatta till vackra kombinationer eller betyder de fortfarande någonting - för någon?
Jag tar sällan till tårarna men vissa dagar stockar det sig i halsen. Inte för den egna sorgen, jag lever ett bra liv, utan för det faktum att vi människor är så fulla av hat, förakt och rädslor. Att världen är en så extremt orättvis plats för somliga att leva i. Var tredje funktionshindrad kvinna i Sverige har utsatts för hot och våld, föräldrar tvingas sälja sina barn för några ynka kronor för att överhuvudtaget ha en chans att överleva, kapitalet tvingar människor från sina hem, förgiftar deras (vårt) vatten, skövlar deras (vår) skog, barn utan märkeskläder får stryk på väg hem från skolan - allt detta sker med ditt och mitt goda samvete...eller?
Jag är åtminstone förbannat trött på att höra mig själv gnälla över mina menlösa lyxproblem...”vill inte jobba, maten smakar skit, bredbandet är för sakta, en cd-skiva kostar för mycket pengar”...fy fan!

Men vad fan gör man då? Hur går man vidare? Jag försöker (observera ordet försöker) verkligen vara en schysst varelse i min lilla värld. Behandla mina medmänniskor bra, ta hand om mina sopor, handla med hjärtat när plånboken är glad osv...men sen då?

Ja, ja...allt detta sliter i mig, det har det gjort så länge jag kan minnas och det kommer fortsätta slita i mig - alltid. När jag blir stor ska jag lämna det här landet. Jag ska bära med mig den lilla kunskap jag har och dela den med erfarenheter och kunskaper från andra människor, i andra liv.

Men just precis nu vill jag sitta i ett kök 3,5 mil bort och andas in strömavbrott tillsammans med dig.

Det händer - överallt...kvinnors kamp för överlevnad, personlig frihet och jämställdhet. Små, små steg mot förändring som måste både fredas och stöttas...

Jag är precis hemkommen från en både fruktansvärt obehaglig men samtidigt väldigt hoppfull föreläsning om "Kvinna till kvinnas" arbete med att stötta upp befintliga kvinnoorganisationer i Södra Kaukasien. Ett oerhört viktigt arbete i ett område där kvinnans position försämrats avsevärt sedan Sovjetunionens fall och där våld mot kvinnor, brudrov och övergrepp hör till vardagen. Där abort är det vanligaste preventivmedlet eftersom kondomen är en skymf mot mannen, där kvinnor trasas sönder under bröllopsnatten på grund av bristande sexualkunskap...Där kampen fortfarande främst handlar om det mest elimentära, såsom den egna överlevnaden, mat på bordet och att försöka freda sig. Där är kvinnokampen ingen enkel kamp att föra. Men det görs, med stöd från andra kvinnors erfarenheter vaknar medvetenheten hos de georgiska, armenska och azerbadjanska kvinnorna så sakteliga till liv...liksom medvetenheten så småningom ska komma att göra hos alla kvinnor världen över...

Jag har en riktigt bra jobb, de flesta dagarna! Dels får jag agera kameleont och försöka klämma in mig i diverse olika miljöer...dessutom får jag så oerhört mycket ny kunskap inom alla tänkbara områden...

Nu kan jag allt om moderna filter för sjukhus till exempel: 

Motståndet veknar, klär sig i tyll och ler sitt fånigaste leende. Mina slag blir plötsligt omfamnanden och mitt stretande för mig på något underligt vis framåt. Har haft några riktigt sköna dagar med min begagnade/nyfunne vän...livet är inte tokigt, Östergötland gränsar inte till helvetet, jag är stor men ganska liten och mina fingrar erbjuds angenäm vandring...

I helgen klev jag in i min framtid. Ett gammalt övergivet, nedgånget men sjukt vackert mejeri. Jag kan plötsligt inte se mig själv i någon annan byggnad på någon annan plats. Men realist som man (om än motvilligt) är så inser jag det omöjliga i projektet...fast huset klär mig!!!

Inatt tar jag med mig blåmärket på armen, doften i min kudde och en alldeles egen dag spilla min dekadens över.

Jag hade planen fullständigt klar för mig:Få iväg sonen till skolan, slänga ner mig med frukostbrickan i sängen och glo på Apocalypto, sen en lång solig kamerapromenad och som grädde på moset auktion i eftermiddag med tillhörande sällskap.Men icke...nu ringde de från jobbet...så istället blir det till att kasta i sig frukost, dra en snabbdusch och sedan bila genom solig terräng till redaktionen.Osugen på att jobba, på att intervjua och möta folk bärandes spruckna glasögon som värsta slagskämpen?...Fuck yeah!!!

Raka led av välpolerad yta och klaffar av ännu ej stelnad betongSlår ett slag i luften för att känna vindriktningenDet blåser åt mitt håll

Nacken värker likt blåmärkena på min ömma kropp, glasögat är spräckt...Nine inch nails, liksom mitt goa sällskap bjöd verkligen på högklassig underhållning igår...Ett ”hallelulja” moment och en rad sköna musikaliska samt fysiska kickar vilar i mitt trötta huvud ikväll......NU kallar plikten, trots digert motstånd måste artikeln skrivas klart just precis i förrgår!!!!!Mina fysiska smärtor påminner mig om att livet är gött!!!

I natt tar jag med mig taggtråd i halsen, inget gjort av det som skulle göras och morgondagens NIN-konsert! Påskägget är slut och Jesus gör sig fortfarande bäst på film.