Det är så gott att kravla ur den berömda kolkällaren och åter skåda ljuset. Visserligen är det grått och trist med spöregn utanför fönstret men här inne är allt vackert igen.

Det var länge sedan jag ifrågasatte min tillvaro och allt i den så kraftigt som jag gjort de senaste dagarna. Varför, undrar jag nu...det gör ju så gott efteråt. Illamåendet påminner lite om specialeffekterna på film. Det läggs ovanpå livet och gör det lite mer spännande...

I går var mitt hjärta fyllt av små mesiga rosenblad, fågelkvitter och stråkar...ful-filtret framför mina ögon var borta. Du satt i mitt kök och jag var plötsligt så j-vla glad åt dig...Du är en fantastisk människa och jag är så emo-glad över att få dela dagar, täcke och kroppsvätskor med dig...

Gud, så pretantiös och banal jag blev plötsligt...som slutet på en dålig Hollywoodrulle...där alla reser sig upp och applåderar, ackompanjerade av stråkar och rosa skimmer...Bäst jag slutar innan fasaden spricker. Jag är ju trots allt en tuff liten flicka med nitar på huden...

Over and out!!!