Barnet slutade nian idag. Helt otroligt - han är snart vuxen och i kyrkan ville jag bara gråta. Han står inför en massa svåra, till viss del livsavgörande val och det svider lite i mitt hjärta att jag inte kan vandra de svåra passagerna åt honom.

Ett litet darr i ögonvrån omvandlades dock till ren ilska. Var är fadern?! Hur kan man inte delta i sitt barns liv? Hur kan man inte stå utanför kyrkan med en blomma och gratulera till nio väl genomförda år? Hur kan man inte vilja vara med på den fortsatta strapatsen och ge en hjälpande hand, ibland två?

Fy f-n för alla dessa fäder (och mödrar) som helt tappat greppet om sitt eget inre. Förnekar man sina barn kommer man att dö en extremt plågsam död...åtminstone rent känslomässigt...

Nu ska här firas med lite god mat!!!