Sitter på jobbet med en måndagskänsla, inte riktigt lika varm som solen utanför fönstret. Min ena näsborre värker en aning efter helgens spontana näsblod. Men, livet är gott och snart är det morgonmöte. Då ska jag gnälla lite - men bara lite. Fick se en av mina artiklar i tidningen i dag. Den var menad att gå förra veckan och är nu inaktuell...Inte hela världen men onödigt.

 I övrigt trött men vid gott mod.

Vaknade med en olustig känsla i dag. Inget särskilt som grämer eller trycker på utan bara en inre stress som får tår och fötter att vibrera galet. Jag är inte sur men stingslig., inte ledsen men gråtfärdig och inte heller arg men lätt förbannad. Hahaha...jag är väl människa helt enkelt. Ska försöka låta bli att analysera tillståndet och bara gilla läget. Kvällens grillning medelst eldning i galen tunna ska väl få proppen att släppa och fötterna att sluta skaka...om inte det lyckas så får jag väl ta till det gamla knepet "alkoholhaltig nervlugnare".

Krönikan gick i tryck i dag och den fungerar, om än något politisk kanske...men nöje är ju knappast avhängt politiken...

Nu en tur ut på balkongen för att skriva ord på papper...

Bara i Motala?

"Nu är det slut för i dag.

Tack och adjö för i dag.

Tänk vad timmen gick fort,

tänk så mycket vi gjort,

men nu är det slut för i dag."

Den här lilla trudilutten avslutade mina barndoms skoldagar. Jag minns hur vi stod uppställda i klassrummet, bakom våra bänkar. Alldeles raka i ryggen med blicken fäst vid vår fröken Inger Nordh som stod framme vid katetedern. Det har gått 23 år sedan klassen på Källeskolan avslutade sin sista skoldag med den här sången och ändå minns jag både den och känslan jag hade när vi sjöng den. Då var det inte alltid en befrielse att sluta för dagen. Då - när skolan fortfarande var ett äventyr. Detta kom att ändra sig ganska snart. Men den tiden saknar outro.

Klockan närmar sig 23.00 och nu är det slut för i dag. Helg - denna vecka en befrielse.

Robert Burås, gitarrist i Madrudaga är död.

Sitter på jobbet och...sitter. Inväntar texter och bilder för att kunna redigera mitt sista uppslag. *Suck* Tre timmar kvar och jag vill bara hem. Slänga av mig jeansen, dra på mig nattskjortan, krypa ner i sängen och glo färdigt på American History X. Bra film, bättre än jag mindes den...Dessutom vill jag äta gosch...kanske blir det till att svänga förbi Djävulens högborg för att köpa in en sallad...

A sover hemma i natt...vi är dåliga på att hålla oss ifrån varandra, på många sätt. När vi inte ses saknar jag hans armar, doft och pliriga ögon. men vi har sagt att vi ska försöka vara lite bättre på att hålla oss på varsin kant...både när vi ses och inte. Fast det är svårt...

Nu kom den ena texten...dax att arbeta lite...

Äntligen är krönikan klar och överskickad. Klev upp klockan 07.00 för att hinna skriva färdigt och det blev en tredje version...hade jag haft mer tid hade det troligen blivit en fjärde också. Mitt stora gissel nu är om jag skrivit en nöjeskrönika eller ett inlägg i sjukvårsdebatten. Men, alltsammans har ju sitt ursprung i Micael Moores film "Sicko", så visst f-n får det räknas som en nöjeskrönika.

Den handlade hur som helst inte om Per Gessle...

Nu lite frukost och ytterligare några koppar kaffe för att hålla gruset i ögonen i schack.

...på Gogol Bordellos senaste "Super taranta!".

Och här sitter jag och sliter med min nöjeskrönika, utan resultat. Snart klar med alternativ två, men ingen av dem håller måttet. Mitt mått. Få egenproducerade alster passerar smärtfritt genom mitt kritiska nålsöga. Knepigt att det ska vara så svårt att kasta ur sig 3 000 tecken om något, vad som helst inom genren nöje, kultur. Jag som tycker så förbaskat mycket i ämnet.

Ja, ja nu har jag ändå ingen tid att analysera, fundera och trasa sönder texterna något mer - i alla fall inte på några timmar. Dags att gå till jobbet och förlusta sig med lite InDesign och rubriksättningar istället.

Alltså, seriöst...har man alltid särskrivit i dag? Jag har ett starkt minne av att jag fick lära mig att skriva idag i grundskolan...för si så där 20 - 25 år sedan...Well antingen minns jag galet eller också är det som Dylan sjunger: "The Times They Are A-Changin"

Todiloo!