Namnkrönika publicerad i Motala Tidning 11 april.

Jag är en Melina. Det betyder att jag inte längre bär ett tilltalsnamn som mina föräldrar tog på mig för snart 34 år sedan. I stället innebär det att jag har vuxit ihop med mitt namn. Att det sitter fast på mig precis som huden runt mitt kött. Tittar jag mig i spegeln så möts jag av Melina. Visserligen av skiftande kvalité men mitt namn klär mig ändå alltid. Precis som favoritjeansen eller min marockanska tröja där snart varenda söm spruckit upp och sytts ihop.

Helt annat var det för en massa år sedan. På 80-talet hemma i Skara. Då avskydde jag mitt namn. Jag upplevde att det passade mig lika illa som den vita byxdress mamma köpte åt mig för att ha på disco (visserligen färgade hon den röd men jag fick ändå höra från killen jag var kär i att det såg ut som jag hade blöja på mig).
Näe, jag kände mig verkligen inte som någon Melina. Jag var en Anna. En Malin eller på sin höjd något exotiskt i stil med Maria. Jag ville ha ett vanligt namn. Ett som slank in i mängden.
 

Efter grundskolan var jag trött på att alltid sticka ut och få kommentarer på mitt namn. Jag började gymnasiet på annan ort, jag flyttade från länet.  Men det fortsatte. Var jag än hamnade fanns det bara en Melina. I alla föreningar, på alla fester och arbetsplatser. Det var först 1996, när jag var 22 år, som jag faktiskt träffade en annan Melina på riktigt. Eller träffade var väl att ta i. Jag såg henne åka nerför skidbacken på den semesteranläggning i Kopparberg där vi båda arbetade. Men det var ändå stort och jag minns att jag blev glad. Och fast jag bara såg henne på håll i hjälm och full skidutrustning så kändes hon som min själsfrände. Kanske började min resa mot acceptans där och då.

Jag kan inte påstå att jag stött ihop med särskilt många namnfränder efter det men några stycken har det blivit. Och varje gång jag hör mitt namn uttalas i oväntade sammanhang, exempelvis på film eller i en folksamling så blir jag varm inombords. För det är ett vackert namn.
Melina tros komma från det grekiska ordet ”meli” som betyder honung. Ett lent namn alltså. Kanske inte så min omgivning ser på mig. Men Melina är även namnet på en av Venus kratrar. Något högre igenkänningsfaktor där skulle jag tro.

Det största beviset på att ett ens namn upplevs som vackert är ju att föräldrar döper sina barn till det. I dag finns det 1 419 kvinnor med samma namn som jag i Sverige. Hur många av dessa som finns i Motala vet jag inte men en liten Melina har jag sprungit på. Då är vi två – dubbelt så många som under uppväxttiden i Skara. Men även där händer det saker har jag fått rapporterat till mig. En av grannkillarna på gården där jag växte upp har döpt sin dotter till Melina. Två stycken – uppväxta på samma plats. Det här kan bli hur stort som helst.
Förresten. Nämnde jag att högaktuella Richard Herrey har en dotter som heter Melina?

Har absolut inget att dela med mig - förutom gnäll då. Kroppen värker - galet. Troligen beroende på att jag är en klen och menlös person...

Strax möte om krisbehandling med anledning av rådande situation på jobbet där ett tiotal tjänster kommer att försvinna när Promedia (ägarna) drar åt svångremmen.

Recension publicerad i MT&VT 2008-04-04

DOKTOR KOSMOS

Hallå?

Nons

CCC

Magnus Uggla och Mange Schmidt är två lysande exempel på den humor som oftast levereras i svensk musik. Trallvänliga texter med hutlösa nödrim om tjejer som är grejer och så vidare. Hade svensk musikhumor varit en filmgenre hade det varit snubbelkomedier a´la Mr. Bean.

Men det finns undantag. Och starkast av dem alla lyser Doktor Kosmos. Allt sedan starten i början av 90-talet har de levererat smart satir och intelligent humor. Så även denna gång. På "Hallå?" driver bandet - inte bara med sig själva - utan de delar ut proggiga käftsmällar åt både höger och vänster. Bland annat får Håkan Hellström och The Hives varsin på hakan i den suveränt roliga låten "Doktor Kosmos lägger upp en mediestrategi".

"Hallå?" är vuxnare och betydligt bättre musikaliskt än de tidigare plattorna. Temat är lite kul också. Plattan handlar om hur det är att vara Doktor Kosmos. Lite som en bloggmusikal. Men detta till trots så räcker det inte ända fram. "Hallå?" är, i sin helhet, extremt underhållande - första gången. Sen blir det faktiskt lite tjatigt och jag väljer att hoppa över vissa spår för att i stället fokusera på godbitarna.

Snart dags att jobba. Ute skiner solen. I går när vi fixade i A:s tvättstuga både snöade och regnade det. Är detta något slags hån, detta?!

Bara att le tills leendet fastnar. Sofie Fahrman oönskade vistelse i min mungipa gör det dock smärtsamt att grina stort.

Nu - promenad i vårsol! 

Jag behövde tillbringa den här kvällen sittandes stilla stirrandes på surrande skärm. Nu är jag precis så trött i ögonen som jag varit i huvudet i flera dagar. Skönt!

Sängen är kall. Kärleksarmar sover hos sig i natt. Det gör jag med. I morgon.

Var hos min bror förut och kollade in han och fruns nyinköpta radhus. Det var rarare än väntat med stor potential -  men fortfarande är det ett radhus. Med grannar. Och insyn.

Nu ska jag krypa ner under täcket och läsa lite ur "Svensk Maffia". En oerhört spännande och skrämmande skildring av den organiserade brottsligheten. Borde varit urläst för länge sedan men mina ögon går nästan alltid i kors vid läggdags. Som nu.

Godnatt medborgare! 

Det var på landsbygden på en bank.

Några maskerade män rusar in och skriker - "lägg er ner, detta är ett rån".
Alla slänger sig på golvet utom Axel som står där rakryggad.
Mannen skriker på nytt:
- "Lägg dig ner".
- "Nej, jag är specialagent".
Då höjer dom rösten ytterligare och skriker:
- "Lägger du dig inte ner skjuter vi skallen av dig".
- "Det gör ni inte", säger Axel, "för jag är specialagent".

Rånarna blir nu tveksamma och finner det lämpligast att lämna banken.
När dom gått ut och stängt dörren hörs en förskrämd röst från en av damerna som just rest sig upp.

"Axel - det heter inte specialagent - det heter Senildement".

Vad är det som är stort, bubbligt, äckligt och håller på att ta över bloggägarens högra ansiktshalva?

Rätt svar: Munsåret from hell. Inga preparat hjälper. Den här svulsten hade bestämt sig för att poppa fram och ta över min själ. Tur att det är helg - och redigering nästa vecka. Eventuella intervjuer i dag hoppas jag sker via telefon. Så den inte sprider sig likt Alien...

Tur att det finns galet snygga muffins till morgonfikat! Att titta på alltså!!! Hallå?! Vad f-n tror du?! Kolla tidigare inlägg. Verkar inte jag seriös eller?! Skärpning!

Jag har alltså INTE gått ner ett enda kilo sedan jag började träna/simma och tänka på mitt mat/godis-intag.