Det finns vissa saker man f-n inte borde bry sig om men ändå gör. Disken är en sån sak. Den rena, ovikta tvätten en annan.

f-n vad roligt detta va då!

Namnkrönika publicerad i Motala Tidning 11 april.

Jag är en Melina. Det betyder att jag inte längre bär ett tilltalsnamn som mina föräldrar tog på mig för snart 34 år sedan. I stället innebär det att jag har vuxit ihop med mitt namn. Att det sitter fast på mig precis som huden runt mitt kött. Tittar jag mig i spegeln så möts jag av Melina. Visserligen av skiftande kvalité men mitt namn klär mig ändå alltid. Precis som favoritjeansen eller min marockanska tröja där snart varenda söm spruckit upp och sytts ihop.

Helt annat var det för en massa år sedan. På 80-talet hemma i Skara. Då avskydde jag mitt namn. Jag upplevde att det passade mig lika illa som den vita byxdress mamma köpte åt mig för att ha på disco (visserligen färgade hon den röd men jag fick ändå höra från killen jag var kär i att det såg ut som jag hade blöja på mig).
Näe, jag kände mig verkligen inte som någon Melina. Jag var en Anna. En Malin eller på sin höjd något exotiskt i stil med Maria. Jag ville ha ett vanligt namn. Ett som slank in i mängden.
 

Efter grundskolan var jag trött på att alltid sticka ut och få kommentarer på mitt namn. Jag började gymnasiet på annan ort, jag flyttade från länet.  Men det fortsatte. Var jag än hamnade fanns det bara en Melina. I alla föreningar, på alla fester och arbetsplatser. Det var först 1996, när jag var 22 år, som jag faktiskt träffade en annan Melina på riktigt. Eller träffade var väl att ta i. Jag såg henne åka nerför skidbacken på den semesteranläggning i Kopparberg där vi båda arbetade. Men det var ändå stort och jag minns att jag blev glad. Och fast jag bara såg henne på håll i hjälm och full skidutrustning så kändes hon som min själsfrände. Kanske började min resa mot acceptans där och då.

Jag kan inte påstå att jag stött ihop med särskilt många namnfränder efter det men några stycken har det blivit. Och varje gång jag hör mitt namn uttalas i oväntade sammanhang, exempelvis på film eller i en folksamling så blir jag varm inombords. För det är ett vackert namn.
Melina tros komma från det grekiska ordet ”meli” som betyder honung. Ett lent namn alltså. Kanske inte så min omgivning ser på mig. Men Melina är även namnet på en av Venus kratrar. Något högre igenkänningsfaktor där skulle jag tro.

Det största beviset på att ett ens namn upplevs som vackert är ju att föräldrar döper sina barn till det. I dag finns det 1 419 kvinnor med samma namn som jag i Sverige. Hur många av dessa som finns i Motala vet jag inte men en liten Melina har jag sprungit på. Då är vi två – dubbelt så många som under uppväxttiden i Skara. Men även där händer det saker har jag fått rapporterat till mig. En av grannkillarna på gården där jag växte upp har döpt sin dotter till Melina. Två stycken – uppväxta på samma plats. Det här kan bli hur stort som helst.
Förresten. Nämnde jag att högaktuella Richard Herrey har en dotter som heter Melina?