Ytterligare ett par dagar på A:s planet där allt är tystare, lugnare och rörigare. Absolut skönaste stunden är uppvaknandet och strax därefter. I morse höll vinden oss sällskap. Jag hoppades på viss förödelse när nyheterna drog igång men blev ändå nöjd när allt verkade vara lugnt.

Nu är jag hemma igen.

Uppfylld av en skön va-fan-det-ordnar-sig-nog-den-här-gången-också-känsla. Kusligt vad lite dela med sig och kärleksarmar kan göra för måendet. För några dagar sedan var jag på väg bort. Nu kan jag inte komma nära nog. Det måste vara som en tur i "Uppskjutet" att idka umgänge med mig. Kärleken pendlar mellan mage och halsgrop som en spya och däremellan mår man mest illa. Eller nåt.

I övrigt är jag så panikpank man möjligtvis kan vara med I-landsmått mätt. Jag kommer inte att behöva svälta - men jag kommer tvingas att äta bajs.