Flöt som en kork i vattnet. Var inte jobbigt alls - till en början. Och den början håller i sig allt längre. Liksom mitt rökuppehåll som nu varat i över två månader. Liksom min kärleksrelation som snart varat i ett år. Liksom min tid som Motalabo tycks pågå för alltid (5 år). Och precis liksom min viktökning tycks vara ständigt aktuell!

Så är det tydligen. Jag håller på att omvandlas till miss konsekvens...eller fröken struktur. Vem hade kunnat ana?

Såg en film i kväll som jag tänkte tipsa folk om att undvika, om man inte vill ta sitt liv på ett nytt fyndigt franskt och trökromantiskt sätt: "Tillsammans är man mindre ensam". Seg, fånig och förutsägbar. Men satan så snygg lägenhet den utspelar sig i...dock inte värd besväret i 1 timme och 33 minuter.

I dag har jag inte levererat mina bästa alster till tryckeriet...men snart är klockan 17 vilket innebär en paus i the neverending story som stavas prestationsångest.

Ska dra direkt till simhallen efter jobbet  - och detta inte för att infria lusten att dränka mig - utan för att simma...Mitt inre skriker kebabpizza Slivovitza...men vågen håller för munnen och ut kommer bara ett litet... ostmacka...