I skogen inträffar ett mycket lustigt fenomen...möts man på en skogsstig så hälsar man på varandra. Varför? Är det för att man tvingas passera varandra på nära håll? Knappast, det gör vi ju dagligen på trottoarerna i stan. Kan det möjligtvis vara den stora ödsligheten runt omkring oss? Tystnaden? Är det så att vi människor är sociala och öppna om man plockar oss från vår naturligt stressade miljö?Fan vad allt är vackert när solen skiner

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, lite...men ändå...kanske piggnar jag till vad det lider.   ...

Nostalgidök in för lite konstgjord andning. Jag har just inget att säga, men håller liv i bloggen till en annan gång. Kanske kommer en sån lust tillbaks igen. Vem vet... ...

...sen sist tar vi en annan gång. Tiden och såna grejer...   Ciao! ...

...men kär!