Publicerad i Motala Tidning: 2007-08-04

Musiksmak " demokrati eller masspsykos?

Jag är en musikfascist, enligt mina vänner. Själv skulle jag nog, i all ödmjukhet, hellre kalla mig för "den goda smakens beskyddare". Likt en superhjälte dräper jag all musik av ondo som mina bekanta tvingas lyssna på, eftersom de ännu inte skådat ljuset. Försöker förtvivlat ersätta Lars Winnerbäcks självgoda stämma med lite romska punkgångar. Bryter av mitt i låtar som "Dunka mig gul och blå" för att bjuda på lite högkvalitativ rockmusik á la 70-tal. Men utan framgång. Tydligen vill de kravla i träsket av radioskval och Tracks-hits, helt omedvetna om att det finns en musikalisk värld utanför MTV och RIX-FM.

Men det är en tuff och oftast otacksam uppgift jag tagit på mig. Mina vänner vill, av någon outgrundlig anledning, inte ledas in i det musikaliska himmelriket.

Bortsett från att jag som självvald musikdiktator satt normen för vad som är bra och dåligt så är själva frågeställningen intressant. Finns det verkligen bra och dålig musik eller är det helt enkelt subjektivt? Det som låter bra i mina öron är bra, punkt slut! Eller finns det sätt att bedöma detta på? Och hur gör man i så fall det? Är det trallvänlighet, produktion eller antal sålda exemplar som avgör?

På väg hem från Liseberg i helgen hamnade jag och en familjemedlem i en diskussion om just detta. Jag ansåg, naturligtvis, att det hon lyssnade på (Bon Jovi) var uselt. Och hon hävdade, naturligtvis, motsatsen. "Man kan inte säga att musik är dålig bara för att man inte tycker om den" var hennes argument. "Om den stora massan tycker något är bra kan man inte såga det."

Musiksmak är alltså en demokratisk fråga? Det som gillas av flest människor är därmed standarden för bra musik? Detta betyder i så fall att de låtar som spelas på "Sommartoppen" och "Svensktoppen" är crème de la crème av det världsliga musikutbudet. Hua! Hiskelig tanke, eftersom det i sin tur betyder att jag har ruskigt dålig musiksmak.

Demokrati som politisk styrform - självklart. Men att dra paralleller med god musiksmak. Nja, jag är skeptisk. Om man hårddrar argumentet en aning; Låt oss säga att 75 procent av Sveriges befolkning är för dödsstraff, innebär det då att dödsstraff är bra?

Nej, någon sommarplåge-masspsykos lär jag inte drabbas av. Kaj Kindvall får fortsätta leda sin skock med får så kämpar jag vidare med att försöka leda min (som dock måste väckas först).

Aftonbladet.se:s läsare har utsett "Sweet Child O'Mine" med Guns n'Roses till den bästa hångellåten. Så långt allt väl, men när jag sedan beskådar andra platsen sätter musikfascisten i mig kaffet i vrångstrupen.

Där ligger nämligen Per Gessles "Jag tycker om när du tar på mig" med 8,9 procent av rösterna. Vem vill hångla till denna evinnerligt plågsamma låt?

Turligt nog så blev Gessles låt även framröstad till den värsta hångellåten av hela 18 procent. I detta unika fall gör jag ett undantag och böjer mig för majoriteten och dess goda smak.

Många är de händer som slutat ta på mig.
Åtskilliga de ord som lyft mig, slagit mig och lämnat mig.
Nyhetsbyråns material har sinat. Kvar att locka till läsning finns bara detta gamla löp,
befriat från retuscheringar och feta rubriker.


Jag var så vacker i dina händer
Nu sitter jag här på min gröna, nedsuttna stol
Ful och otymplig

Mindre än två timmar kvar till jobb...huuuu...vill verkligen INTE jobba i dag - heller. Söndagar borde vara fredade, särskilt som jag arbetat varenda söndag nu ett tag...

Helgen har varit bra. Fredagen tillbringades hemma hos A, ätandes god mat...

Lördagen tillbringade jag grillandes i min trädgård med A, och M från jobbet med sambo. 

Jag är extremt glad över min A - fortfarande. Han gör sig så bra i mitt liv, i min närhet, under mitt täcke, i mina rum och nu även i min trädgård...

Näe, nu ska här mästerkockas ihop en smarrig - pyttipanna...