En skön skogspromenad med kameran i högsta hugg resulterade i många galna bilder och sköna garvisar. Den gör mig också påmind om att jag måste ta mig ut ur min lägenhet oftare - ja, helst för alltid. Min lilla, lyhörda kub vid sidan av långtradarstråket dödar min kreativitet och ersätter den med en själslig rastlöshet som svider innanför skinnet. Jag blir elak, irriterad och gnällig. Blind för allt det goda som just nu finns i min tillvaro. Fokuserar på det som skulle kunna bli undergången för allt...letar och hittar anledningar att borra hål i vävnaden som omsluter det vackraste jag mött på mycket länge.

Dofterna du gav mig attackerar mitt mögel, vrider mitt huvud 180 grader, får mig att spy grön galla och tala i tungor...De får mig att slita upp köttets varma passage och mödosamt åla mig ut längs de glatta väggarna. Förbanne dig, din satans exorcist, för att du pressar upp mitt hjärta från fittan till bröstkorgen.