Under ett mindre lyckat samtal, i fredags, med en av samhällets mindre lyckade instanser gjorde jag ett snedsprång och stukade foten. En svullen fotknöl - en ömmande attiralj - som väl matchar en stukad personlighet. Detta samtal resulterade i, förutom en halt gångstil, ett känslomässigt ras. Ett riktigt bottenskrap. Det var länge sedan jag upplevde ett sådant. Känslan av att allt är bortkastat, att det inte spelar någon roll längre, att sista pinnen på stegen är klättrad trots att jag nästan hade hunnit sätta ner foten på pinnsteget över. Självömkan - visst. En rejäl dos.

Men...

Man kan tappa tilltron till mänskligheten och finna den igen på samma dag. Blev hämtad efter jobbet av min uppgraderade vänskap som tillbringat några timmar på egen hand i min lägenhet. Mitt hjärta formligen smälte när jag kom hem och möttes av lyxiga räkmackor, hembakade pizzabullar och te. Som att han visste att jag behövde få veta att människan trots allt är god. Jag är så glad att jag vågade låta vänskapen klä sig i kärlekens färger.

I går traskade jag, min vän och en stukad fot omkring i Göteborg hela dagen. Liseberg blev Balder och min åksjukemage lanserade sig i sista åket för kvällen. Haltande, åksjuk och öm delade jag buss med 48 Boxholmare med lustiga dialekter på vägen hem...

Fredagens samtal kommer att äta upp min sommar på många sätt. Men ett tillägg på menyn ger mig ändå god aptit...