Lite ventilation och en lång god promenad senare. Nu känns allt genast bättre igen. Jag älskar och blir förvirrad. Inte riktigt van men med tiden lär jag mig nog att hantera min egen sårbarhet. Utan att bli arg...

Klådan är min egen - även i fortsättningen...

Ibland gör det gott att komma ut en stund och träffa vänner för att få tillbaka perspektivet på saker och ting. En god lunch, kycklinspett och wokade grönsaker på Twins, med gott sällskap och god konversation lyfte mig en aning. Fortfarande ett dovt bultande i mitt hormonstinna bröst. Kanske stundande promenad med stavar i Borensberg kan ta udden av detta?

I dag går det inte snabbt...hjärnan tycks inlindad i slime. Vaknade med huvudvärk, tog en tablett. Den höll i sig, tog ytterligare en tablett. Nu snurrar det mest runt...På måndag är det dags för operationsplanering. Om inte myomet minskat något blir förmodligen operationen framflyttad. Lika gott känns det som just nu. Ska ändå inte ha fler barn. Var ju bestämt så!

Jag är lite lätt EMO i dag också. Började i soffan i morse med att jag och sonen rök ihop - igen. Sen är A på kurs och frånvaron av närheten som fanns tidigare när vi var ifrån varandra retar mig lite. Jag vet att jag är extra känslig och sjukt hormonell. Skulle säkert inte vara ett problem annars...men jag är ju sådan att jag kalkylerar, analyserar och drar förhastade slutsatser kring allt. För mig innebär detta (just nu) ett litet steg på vägen mot tristessen, likgiltigheten och vardagen med stort, svart V.

Snart dags för lunchmöte med E...men först en lång, varm dusch för att mjuka upp det hårda skalet.

I kväll vill jag nog vara ensam igen. Hade en skön kväll igår och jag behöver inte kasta mina hemska hormoner på någon när ingen finns att tillgå. Sonen biter ju ändå ingenting på...