...fast tvärtom...

I morse vaknade jag på helt fel sida av, inte bara sängen, utan världen - ja, till och med universum. Hemma fanns bara en stackars oskyldig A att ta ut mitt illamående på. Ja, han och en garderobsdörr - och ett grytunderlägg. De sistnämnda attiraljerna gjorde åtminstone motstånd medan A avväpnade mig genom att linda in mig i sina kärleksarmar.

I dag är det en vecka sedan jag tog min första spruta och det blir hela tiden bara värre - värre...Huvudvärken stegrar i intensitet, hormonerna dansar samba på mina (och de närmast sörjandes) nerver och strängarna som heter leder är spända till max. Detta kommer bli min undergång som medmänniska.

Fick en ny kombination av värktabletter av min läkare i dag. Nu lägger jag mitt hopp till dem.

Usch - jag är en klen människa.