...känns det nu. Allting. Foten. Tidningen. Ekonomin. You name it. Jag avskyr det just nu.

Bruno K Öijer kommer hit!!!

Och jag blev plötsligt så lycklig!

2008-11-10 LINKÖPING, Östgötateatern.
2008-11-11 NORRKÖPING, Östgötateatern.

I dag måste jag vila foten. Och det gör mig vansinnig. Jag riktigt känner hur fettet smyger sig på...kilo för kilo. Sjukt - ja, visst men va f-n. Det fungerar ju. Jakten på steg har blivit en del av vardagen. En jakt som tar mycket tid i anspråk märker jag nu när jag plötsligt har all tid i världen innan jobbet.

Passar väl på att fuskstäda lite och glädjas åt att sonen är i skolan.

...när jag kryper ner bredvid A:s varma kropp tar jag med mig en känsla av förnöjsamhet, ett litet kärlekspirr och en värkande fot.

God natt medborgare!

När använder man egentligen fast och när ska man skriva men? (Frågar jag och skäms då det borde ingå i min kunskap som journalist).

Förresten. Jag kom på en sak. Visserligen något helt annat än det jag tänkte skriva nedan, men ändå. Det är viktigt. Snart kommer DLK hit. Jag har inte sett dem, trots mitt långvariga punkintresse (lustig formulering). Har däremot sett både Total Egon och Krymplings. Men DLK var bäst. Då. Nu är de - liksom jag - gamla. Fast de måste se mig i alla fall.

Jag skrev nåt som försvann. Nu orkar jag inte bry mig.