Vaknade med kärleksarmar. Nu är de på väg till Åland och jag inväntar broder med barn. Vi ska leka och äta pizza.

Huvudet dunkar även denna dag och illamåendet vill inte riktigt ge med sig. Nytillskottet av blod pumpar runt i mina ådror och den tidigare orkeslösheten har ersatts av rastlöshet...skön känsla med lite myror i benen...

Känner stor tacksamhet mot de som delat med sig av sina vätskor så att jag kan få lite ny energi...

Dags att värma på äppelpannkaka till brorsdöttrarna så att även de kan få lite energi innan utgång.

Allt som allt en god dag med sköna förutsättningar...När, och om, huvudvärken ger med sig ska jag fylla mitt vinglas med samvetsvin och plocka bland mina färger... 

Så var man nästan en liter blod rikare...Nyss hemkommen från lasarettet...lätt yrslig, illamående och med ett huvud som dunkar galet...Några timmar under täcket så ska väl de bekymren vara lösta...

Medicinen jag ska ta för att försöka minska myomet kostar över 3 500 spänn (1 800 med högkostnadsskyddet)...sheit...

Det tillsammans med Vattenfalls överraskning kommer att göra gott för ekonomin den här månaden...*suck* ...

Så, nu gnällde jag lite igen...

...på längre tids nedstämdhet och trötthet. Amnesi. Blodtransfusion i morgon. Det känns konstigt att få någon annans blod inpumpat i kroppen...men mina blodvärden var riktigt kassa så, det är väl bara att gilla läget förmodar jag.

Därefter är det dags att ge sig på källan till amnesin. En myom på livmodern. Med hjälp av sprutor ska man försöka få ner den i storlek så att det går att operera utan att hela paketet måste bort...Jag som inte ville ha fler barn står plötsligt inför det faktum att jag förmodligen inte kommer få några.

Snopet!

I dag har Vattenfall bestämt sig för att släppa energibomber i brevlådorna hos folk. Över 2 000 spänn ska jag betala, utöver den el jag redan pröjsat för under året...Sluträkning kallas det visst. Ett fult ord när det inte står plus framför beloppet.  Men man kan ju alltid finna en klen tröst i att jag inte behöver pynta 25 000 kronor som en polare hemmavid fick göra för några år sedan...

Kan man inte glädjas åt egen lycka får man finna tröst i andras sorg!

...men satan vad jag har blivit dålig på att engagera mig i det internetala livet. Har liksom inget att skriva om för tillfället - är höst-tom...

Skulle visserligen kunna gnälla mig igenom ännu ett par dagar...men jag låter bli. Livet är inte tokigt - bara stelt just nu...

Grus i ögat. Inte särdeles motiverad. Trött, håglös, kall.

Sökte jobbet som redigerare, trots vetskapen om att mina chanser är obefintliga. Men, hey, man måste väl prova i alla fall.

Efter jobbet idag ska vi titta på hus, A och jag. Ute i Älvan. Har blivit ett väldans husspanande på senare tid. Längtan bort från riksvägen driver mig dithän. Latinamerika känns alltmer avlägset. Jag börjar bli gammal - och trött, håglös, kall.

Hmm...det blev konstigt...förstår inte varför jag försöker dela med mig av en sida jag inte besitter. Nu känner jag mig fånig, pubertal och avslöjad.

Jag ÄR inte romantisk, jag KAN inte svänga mig med fina ord och svulstiga kärleksförklaringar. Det blir bara plumpt. Ändå gjorde jag ett försök, med klipp och klistra poem - och framstod som en fjortis - precis som jag visste att jag skulle göra!

Usch, dags att sätta saker i perspektiv i gen och sluta leka Starlet!!!

...tar jag med mig en djup frustration över teknikens bångstyrighet, två trötta, rödsprängda ögon och saknaden efter kärleksarmar.

God natt medborgare!